Skönhet, klass och stil

Funderade på att skriva något, men kunde inte komma på vad, så jag bestämde mig för att lägga upp några bilder och låta de tala istället.

Hon hade skönhet, klass och stil. <3
 

Hon med.

Mycket kärlek. E.

Du kommer dö
Täckt av snö

Medan kärleken fortfarande pulserar.

Okej. Måste skriva av mig något, innan kärleken försvinner, medan hjärtat fortfarande får kroppen att sluta känna av världen utanför. Medan konstiga känslor fortsätter att pulser och susa runt. Jag har svårt att beskriva det.

Vi kan börja med all kärlek, en definition av kärlek är bra, men någon bra sådan finns ju inte. Jag vill säga att kärlek är, vad var det jag skrev, varma tårar som smärtar utan att göra ont. Är det kärlek? I mitt hjärta känns det som det.

Tror att jag har fått för mycket kaffe, kent och känslor idag, för mitt eget bästa. Det finns en sak jag önskar, att fler börjar älska. Jag försöker hitta något jag hatar, ogillar, inte älskar, men det går trögt. Hoppas att fler människor kan lära sig att älska. Jag kanske kan rita den här känslan. Men jag har nog inget papper stort nog. Och vad är kraftfullare än ord?

Jag vet inte, men det finns saker man inte kan fånga med ord, hur många man än använder, kärlek är en av dessa saker. Jag försöker, men misslyckas nog som alla innan mig.

Det är bra att skriva av sig ibland. Jag förstår att jag verkligen har människor som bryr sig om mig i min närhet. Det är en ytterst fin känsla att veta det. Kommer ihåg en gång som jag aldrig berättar om när jag kände så här också. Tårögd och överlycklig, vill man krama hela världen och dela med sig av sin kärlek. När ett tusen steg inte är mycket. När man skulle kunna gå tills alla krig tar slut.

Kan berätta mer om den gången. Det var för ett par år sedan nu. Jag var i skolan och hade mina hörlurar på mig. Lyssnade på flogging molly. Jag satt på golvet i korridoren och tänkte på att fötterna framför mig alla tillhörde personer som gillade mitt sällskap och som jag skulle kunna lägga mitt liv i vars händer. Minns hur en av dom böjer sig ner och frågar hur det är med mig, redan tårfyllda ögon som nästan svämmar över lyckas jag säga att allt är bra, helt bra. Sedan går vi allihop iväg, mot något, mål.

Jag tror inte riktigt livet har ett mål, eller har det? Jag tror att det bästa vi kan göra är att älska. Att visa respekt, att beskydda varandra. Vad ska man annars göra? Ska man sprida oro och okunskap, hat och hemskheter? Jag vill inte se en sådan värld. Vill inte se en värld där den hemlöse inte existerar, vill inte se en värld där den svage måste klara sig själv. För guds skull människor? Ser ni inte? Det finns hundra tusentals som dör, dödas och dödar för att ni skall förstå att ni måste sluta stänga in er med er ensamhet. Hur kan vi rädda något när vi är rädda för oss själva? Hur kan vi älska något när vi är rädda för kärlek?

Jag vet inte var jag vill komma, vill nog inte komma till något särskilt. Det finns viktigare saker än att i slutet av varje text ha en poäng som glöms bort och blir till suddigummsbös på bordet. Det finns budskap som inte ska förmedlas genom text utan som ska förmedlas hjärta till hjärta. Jag öppnar mitt hjärta, tar emot smärta och sorg, kärlek och lycka.

Jag ska nu lägga mig, jag önskar alla som händelsevis läser detta både en god natt och söta drömmar.

//a

Att kräva det omöjliga

Att kräva att jag ska äta, dricka

Att kräva att jag ska sova, däcka

Att kräva att jag ska vakna.

Att kräva att jag ska vara mätt

Att kräva att jag ska vara pigg

Att kräva att jag ska leva

Att kräva det omöjliga

Från diset av sömnen

Som ändå inte var för evigt

//a

C17H13ClN4

Benzo smälter i snö.