Never wanted to dance with nobody... but you.

Livet, tar dom mest underliga vägar, sägs det. I min mening känns livet som den där tråkiga gatan kantad av tråkiga radhus. Förutsägbart, för det mesta. Det finns bara en sak att göra, att släppa ut sina innersta känslor, bli bitter.

Jag har övat halva dagen på min bitterhet och jag måste säga att jag göra framsteg. Och livet bjuder på det ena efter det andra, som till exempel att personen som man varit kär i men som man beslöt sig för att välja det som i efter hand ser ut att ha varit det sämre alternativet istället har kommit över rädslan som hindrade att personen skulle erkänna den olyckliga kärlek som för båda parter var besvarad och därför egentligen inte olycklig medan man blir dumpad, följden, den du allra helst vill ska trösta dig måste bli tröstad då det inte går så bra med personens blivande pojkvän. Är det inte den typiska vägen som livet väljer att ta? Man behöver bara slänga av sig sina naiva blåa glasögon så är det glasklart. Och om det nu visar sig att det inte funkar mellan dom två, så kanske personen vill ge dig ett försök, vilket självklart kommer sluta med att den dumpar dig för att bli ihop med sitt ex som hon förut hatade mest av allt förut, eller varför inte en av era gemensamma vänner?

Men man ska ju inte heller bli helt bitter, då kommer ju någon falla för din sexiga bitterhet och så är du i helvetet en trekvart senare. Men nu till egentliga anledningen till att jag började skriva denna afton:

 Insåg att låten handlar precis om dom där två dagarna innan någon pallade erkänna att jag inte var den personen längre. Rader som: "There's nothing you can do that I haven't already done to myself" får det att pirra i kroppen. Kanske inte det band man förväntar sig att ha dom mest känslofyllda låtar, men lyssnar du så hör du att deras bittra känslor letar sig igen, tränger in i dig och får dig att inse att, fuck this shit, jag går och deppar över en öl i soffan istället, allt annat kommer klara att gå åt helvete utan min hjälp.

//A